Jag har skrivit bok om att podda

I flera år har jag skrivit på en bok om hur du gör din egen podcast. Jag påbörjade skrivandet redan när jag var kanalchef på studentradion i Lund. Då var tanken att det skulle bli utbildningsmaterial för vår grundkurs i radioproduktion. Jag blev aldrig nöjd med texten och lät den ligga. Kanske var jag inte mogen nog.

För ett och ett halvt år sedan började jag skriva igen. Jag gjorde om boken i grunden. Jag ville nu att det skulle vara lika mycket en fängslande kärleksförklaring till ljudet som en instruktionsbok. Från början hade jag riktat mig till studenter och företag som ville podda i marknadsföringssyfte. Nu ville jag skriva en bok för att uppmuntra till folkbildning. Jag ville hjälpa människor att nå ut med sina livshistorier och åsikter.

Nu är det ett och ett halvt år senare. Jag har under den här tiden låtit mina radiovänner läsa texten och komma med kommentarer. Men jag har faktiskt också varit för feg för att göra något med texten. Jag tycker helt enkelt inte att jag har rätt att tipsa andra om hur man gör podcast, för vad kan jag? Trots att jag försökt skriva boken på ett sätt som är underhållande och inte hugget i sten, utan snarare för att väcka intresse och ifrågasättas.

Samtidigt tycker jag det är tråkigt att texten bara ligger där i min egen mapp. Jag har trots allt lagt ner mycket tid på den. Och syftet är ju gott. Att hjälpa andra göra podcast. Och det finns säkert många som skulle vilja ta del av mina tips, även om de inte är de bästa.

Jag gjorde helt enkelt så att jag satte upp en sajt och la upp alla kapitel. Det känns inte som en lika stor tröskel som det hade varit att försöka få den utgiven på ett förlag. Om den ger mig några pengar för allt slit struntar jag i. Det viktiga är att fler får tillgång till verktyget och kan göra sin röst hörd.

Boken finner du i sin helhet på sidan attpodda.se

Trevlig läsning!

Arbetarlitteratur-podden i media

I våras lanserade jag en podcast om Arbetarlitteratur. Podden fick stor uppmärksamhet och blev snabbt en av de mest populära poddarna i kategorin litteratur på iTunes. Många medier hörde av sig och ville skriva om mig och mitt läsfrämjande och folkbildande projekt. Här är ett urval texter:

En ny säsong av podcasten drar igång i höst.

En litteraturstudie av hur Zlatan använder sin kropp

Jag läser litteraturvetenskap vid Lunds universitet. I januari lämnade jag in min B-uppsats där jag analyserar hur jagberättaren i boken Jag är Zlatan Ibrahimovic av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz använder sin kropp. Jag utgår från den brittiska sociologen Paul Willis studie Learning to Labour (Fostran till lönearbete), där han studerar några arbetarpojkar i England.

Jag fann stora likheter mellan pojkarna i Willis studie och jagberättaren ”Zlatan”. ”Zlatan” använder likt pojkarna i studien sin kropp för att vinna framgång. Detta samtidigt som han nedvärderar skolan och studierna eftersom läsning och ordning är egenskaper han ser som kvinnliga. För att vinna framgång krävs att man slår sig fram och inte viker ner sig, det vill säga upphöjer värden som traditionellt setts som manliga.

Hela studien kan du läsa här: Kroppens roll i Jag är Zlatan Ibrahimovic

Bild: Wikimedia

Jag gör podcast om arbetarlitteratur

Äntligen kan jag avslöja vad jag arbetat på de senaste månaderna. Nämligen en podcast om Arbetarlitteratur.

Jag upptäckte arbetarlitteraturen för ungefär ett halvår sedan och har läst enorma mängder sedan dess. När jag dessutom längtade tillbaka till radioskapandet föll bitarna på plats.

Varför är arbetarlitteratur ett bra ämne att göra podcast om? Jo, det finns en tydlig och passionerad publik. Många podcastskapare säger sig prata om allt mellan himmel och jord, men det är en ytterst dålig programidé. Styrkan i podcastens format är ju att man kan belysa någonting som traditionellt inte fått täckning i det klassiska medierna.

Det finns många bra podcasts där ute. Desto fler podcastskapare är usla på att marknadsföra sin skapelse. Jag brukar räkna med att själva marknadsföringen tar dubbelt så mycket tid i anspråk som produktionen av själva innehållet. Många bra innehållsskapare når tyvärr inte ut eftersom de bortser från det viktigaste momentet – nämligen att sprida sitt innehåll.

Podcasten Arbetarlitteratur finns på arbetarlitteratur.com. Glöm inte följa på Facebook och Instagram.

Utrustning för podcast – allt du behöver veta!

UPPDATERING: Läs min kompletta guide till hur du gör din egen podcast på attpodda.se

För några år sedan skrev jag ett blogginlägg om vilken utrustning det finns att välja på för den som vill göra sin egen podcast. Inlägget är fortfarande ett av de populäraste på den här bloggen, men det behöver en uppdatering. Därför kommer här en ny och uppdaterad guide som du kan ta hjälp av inför ditt köp.

I den här videon förklarar jag grunderna, men jag rekommenderar dig att också läsa blogginlägget.

En mikrofon per person

Grundregeln är enkel; en person per mikrofon är det som gäller. Delar ni mikrofon kommer det inverka negativt på ljudet. Risken är att ni, när ni ska samsas om en mikrofon, hamnar för långt bort från den. Följden blir att du tvingas höja ljudvolymen i efterhand, med effekten att surrande rumljud tas med. Då tänker du kanske att ni kan flytta mikrofonen mellan er, men nej. Det vållar så kallat ”handling noise”, ett skrapande och klunkande som uppstår i hanterandet av mikrofonen.

En mikrofon till varje person alltså. Utöver det behöver du en dator med redigeringsprogram och ett ljudkort. Låt oss ta en titt på vilka alternativ som finns.

En portabel inspelare passar alla

För de flesta är den bästa lösningen en portabel inspelare. Den passar nämligen alla behov. En portabel inspelare kan du enkelt ta med dig om du ska göra reportage eller spela in på annan ort. Den spelar in på minneskort eller hårddisk och du kan sedan föra över materialet till din dator för redigering. Dessutom fungerar de flesta portabla inspelare som ljudkort, vilket gör att du kan koppla den med USB till datorn och spela in direkt i ditt ljudredigeringsprogram. Väljer du då en portabel inspelare med ingång för externa mikrofoner (XLR-kontakter) fyller den precis samma fuktioner som ett renodlat ljudkort (mer om dessa nedan). Denna flexibilitet gör en portabel inspelare till det bästa alternativet.

De portabla inspelarna har en inbyggd mikrofon som främst bör användas ifall du gör reportage. De fångar nämligen upp en större del av rumljudet och lämpar sig sämre för tal som spelas in framför en mikrofon i studio. En extern mikrofon är därmed ett måste för dig som köper en portabel inspelare och vill göra mer än reportage på stan. Jag ger exempel på lämpliga mikrofoner i slutet av den här texten.

En av de populäraste tillverkarna av portabla inspelare är Zoom. Personligen föredrar jag Zoom H6 som ger dig uttag för fyra mikrofoner. Zoom har också en billigare modell, H5, som ger dig möjlighet att koppla in två mikrofoner. Till både Zoom H6 och H5 kan du köpa till en modul som ger dig uttag för ytterligare två mikrofoner.

Stabilt ljudkort

Du kan också välja att införskaffa ett externt ljudkort. Ett sådant kopplas till datorn via USB, men kan inte användas som portabel inspelare eftersom ljudkortet behöver en dator att spara det inspelade materialet på. (Ljudkortet kan såklart bli portabelt ifall du har en bärbar dator!) Eftersom en portabel inspelare är en allroundlösning tömmas det lite på kvalitén i alla avseenden. Med ett externt ljudkort får du bättre ljudkort för pengarna, eftersom det är bara just ett ljudkort och saknar inbyggda mikrofoner.

En populär tillverkare i den här kategorin är Focusrite som gör ljudkort de kallar Scarlett (riktigt läckra för övrigt). De finns i olika modeller beroende på hur många uttag för mikrofoner du behöver. Scarlett 2i2 har uttag för två mikrofoner, Scarlett 18i8 har uttag för fyra och Scarlett 18i20 har uttag för åtta. (Jag vet, namnen kan te sig lite ologiska.) Förutom Scarlett tillverkar även Zoom ljudkort. En annan populär tillverkare är Steinberg med sina modeller UR22 MK2 med två uttag för mikrofoner respektive UR44 med fyra. Till samtliga ljudkort jag tar upp här behövs alltså mikrofoner som kopplas in via XLR (vilket är standard).

Enkla USB-varianten

En USB-mikrofon är en mikrofon som samtidigt fungerar som ett ljudkort. Den kopplas till datorn via USB. Det här är ett enkelt och billigt alternativ som dock har sina begränsningar. Det brukar vålla problem att koppla in två USB-mikrofoner i samma dator, eftersom datorn hanterar dem som två olika ljudkort. Och kom ihåg regeln om att vara en person per mikrofon. Är ni alltså två personer som ska spela in är det här alltså inget optimalt alternativ. Men det finns ett tillfälle då det fungerar! Sitter ni på distans och spelar in via Skype använder ni varsin dator, och då är en USB-mikrofon ett helt okej budgetalternativ.

Populära USB-mikrofoner är Røde NT-USB, Shure MV5, Blue Yeti, Røde Podcaster, och den något billigare the t.bone SC 440 USB.

Mikrofoner

Ljudkort i all ära, men mikrofoner är det viktigaste. Det finns såklart allehanda varianter att välja på, men en sak är klar; du ska ha en kardioid (också kallad riktad) eller superkardioid. En sådan mikrofon tar upp ljud framifrån och avskärmar ljud från sidan, vilket ju är lämpligt när det enbart är din röst som ska höras.

Vill du ha en bra och billig variant finns omtyckta Røde NT1-A och den något dyrare varianten NT2-A. the t.bone SC 400 är ett billigare men likväl bra alternativ. Dessa mikrofoner duger gott och väl, och jag undviker här att tipsa om de dyrare proffsvarianterna, för de kräver även dyrare ljudkort.

Dessa mikrofoner kräver stativ att hänga upp dem på. Du kan välja stativ som står på marken, fästs i bordskanten eller ställs på bordet. Jag rekommenderar också att använda puffskydd som minimerar puffar som bildas av luften från hårda konsonanter. (Testa uttala bokstaven ”p”).

Studiomikrofoner kan vara klumpiga att ta med ifall du ger dig ut på fältet, exempelvis om du vill spela in din podcast inför publik eller reser runt och spelar in i olika miljöer. Då kan en handhållen mikrofon vara smidigare. I den här kategorin finns en av världens mest sålda mikrofoner, Shure Beta 58. the t.bone erbjuder den billigare kopian/varianten MB85 Beta. Dessa mikrofoner går såklart även att använda i hemmastudion.

Ljudredigering

Adobe Audition är mitt favoritredigeringsprogram. Andra föredrar Hindenburg. Cubase är ett annat alternativ jag aldrig testat och inte kan uttala mig om. Ett gratisalternativ är Audacity, men det är också något omständigare att klippa i. För dig som har Mac är Logic Pro X och Garageband ett alternativ.

Hörlurar

Med ett par hörlurar kan du överhöra ljudkvaliteten medan du spelar in. De flesta ljudkort, portabla inspelare och även USB-mikrofoner har uttag för hörlurar. Det bör vara en modell med slutna lurar som inte läcker ljud så att mikrofonen plockar upp det. Exempelvis Audio Technica ATH-M30x eller Sony MDR-7506.

Det viktigaste – Studion

Slutligen vill jag också säga något om studion, för bra ljudkvalitet beror på mer än hur mycket pengar du har till inspelningsutrustning. Viktigast av allt är inspelningsmiljön. Du bör spela in i ett tyst rum utan ventilation som surrar. Undvik också ekande rum eller inred sådana med mattor och tyg. Även element och kylskåp brukar ha en tendens att göra sig hörda. Spelar du in på datorn bör du undersöka ifall den kan ställas i ett angränsande rum. Du kan delvis rätta till ljudkvaliteten i redigeringen efteråt, men du kan aldrig få det att låta lika bra som om du tänkt på saken redan vid inspelningstillfället.

Efterforska på egen hand

Slutligen; det här är en guide som i första hand redovisar de övergripande principerna kring hur du kan tänka när du väljer utrustning. Jag rekommenderar dig att söka vidare på nätet och läsa på om de modeller som intresserar dig, och särskilt kontrollerar så att till exempel de mikrofoner du väljer passar ihop med det ljudkort eller den portabla inspelare du tänkt köpa. Särskilt vill jag rekommendera Marco Arments genomgång av olika mikrofoner. (på engelska).

Hoppas att jag lyckats besvara dina frågor. Om inte, skriv en kommentar eller maila så hjälper jag dig!

Har fotografiet dödat måleriet?

Jag befinner mig sedan några dagar i Amsterdam. En trevlig stad som är något av centrum för europeisk kultur. Varje dag har jag tillbringat på olika museum runtom i staden. Under min vistelse på dessa museer har jag funderat över museet som medium.

Det finns åtminstone fyra museet i Amsterdam du bör besöka: Anne Frank Huis, Rembrandt Huis, Vincent Van Gogh och Rijksmuseum. Jag har besökt samtliga och alla har gett mig samma känsla – en känsla av autenticitet. Jag har stått i det rum där Anne Frank med familj gömde sig undan nazisterna. Jag har stått på platsen där Rembrandt lagade mat och där han målade sina tavlor. Jag har stått i hans väntesal och vid hans korta säng. Jag har stått framför Vincent Van Goghs självporträtt; så nära att jag kunnat se vartenda penseldrag.

Amsterdam

Rembrandts Nattvakten

Det är en speciell känsla att stå framför Rembrandts Nattvakten. En av världens mest berömda målningar och ovärderlig. Det är en enorm målning som i sitt ursprungliga skick var ännu större, men kom att skäras ner eftersom den var för stor för att transporteras igenom dörrarna till det hus där den skulle hänga. Målningen hänger ensam på en vägg på Rijksmuseum, i det enda rum där golvet är täckt med heltäckningsmatta. Ett rep avskärmar närgångna besökare. Två kostymklädda vakter står på varsin sida om konstverket och släpper inte blicken från besökarna.

Det är naturligtvis av säkerhetsskäl de står där, men likväl medverkar deras närvaro på besökarnas intryck av tavlan. Det här konstverket är mer värt än alla andra. Det förstår du. Ingen av de andra tusentals tavlor som hänger på Rijksmuseem har den bevakningen.

Nattvakten är en tavla målad på sextonhundratalet. Det innebär att den numera är under Public Domain. Den får spridas fritt eftersom upphovsrätten bara gäller ett antal år efter konstnärens död. Trots det vallfärdar besökare till museet för att se tavlan. Även om de kan stanna hemma framför Google och titta på den. Varför?

Det är den speciella känslan av att vara på plats. En målning är unik för det finns bara ett original. På samma sätt finns det bara ett hus där Rembrandt arbetade och bara ett hus där Anne Frank gömde sig. Ärligt talat har jag ingen aning ifall den tavla som sägs vara Rembrandts Nattvakten och hänger på Rijksmuseet är äkta. Det är den säkert. Men faktum är också att de genom vakterna och utformningen av rummet enkelt hade kunnat bedra mig.

Rembrandt Nattvakten

Måleriet och fotografiet

När fotografiet kom förändrades måleriets mening. Förut spreds målningar för att bland annat ge en bild av kungligheter och byggnader. Konstverken hade ett informationssyfte. Det var ett sätt att bevara en bild för eftervärlden. Sedan kom kameran. Fotografier kunde framställas i oändliga mängder och gjorde måleriet överflödigt. Eller rättare sagt; gjorde måleriets överflödigt i den form det användes då.

Men kom ihåg att inga medier dör. De förändras. När fotografiet blev standard för att sprida avbildningar av miljöer och människor blev måleriet vad vi känner det som idag. Något unikt med en historia. Originalen uppvärderades.

Samma speciella känsla uppstår knappast när du står framför ett fotografi. Men att stå framför Rembrandts målning och se varje penseldrag, tänka att det var på den duken han målade, och att det var cirka fyrahundra år sedan är smått magnifikt. Om det vittnar vakterna som står med armarna i kors under målningen. Det finns bara ett exemplar och du står vid det just nu. Historien blir viktig för konstverket. Hur kom det till? När målades det? Hur målades det?

Och arrangemanget reproducerar definitivt en kanon. Går du omkring i en sal full med konst och ett verk har fått en egen vägg, heltäckningsmatta och vakter kring sig inser du ganska omgående att det är något unikt med det där verket. Det är inte som det andra. Genom utformningen av miljön reproduceras den kanon som råder. Dessutom finns det betydligt mer information om det kända verket än de andra. Inte sällan broschyrer intill. Också du kommer att älska verket när du blir insatt i det och förstår dess storhet.

Konst i sociala medier

På Anne Frank Huis var det förbjudet att fotografera. Kanske för att det är en känslofylld plats. Där råder en tystnad av ett slag som du sällan hör. Det är en plats för eftertanke. Varför det var förbjudet att fotografera på van Gogh museum vet jag inte. Där hängde banderoller med uppmaningar till besökarna att dela med sig av bilder från platsen på sociala medier, men hur ska de få besökarna att göra det när det råder fotoförbud?

På både Rembrandt Huis och Rijksmuseet var det fullt tillåtet att fotografera. Nu är det visserligen oftast kö till Van Gogh museum och Rijksmuseum och de är knappast i behov av särskilt omfattande marknadsföring, men att tillåta besökarna att fotografera på museer är definitivt ingenting som får besökstillströmningen att avstanna. Besökarna stannar inte hemma för att de kan se bilderna på sociala medier. På samma sätt som filmer från konserter inte får människor att stanna hemma från Håkan på Ullevi. Tvärtom föder det intresset hos fler att uppleva känslan på plats. Känslan av att vara unik framför ett konstverk eller att vara på en unik konsert som bara uppförs en enda gång – och det nu.

Fotografiet och konsten samverkar således. Fotografiet sprider konstverket (vilket dessutom är demokratifrämjande) och lockar fler besökare till museerna. Det är upplevelsen av att vara på plats som spelar roll. Så precis som andra medier har även mediet måleriet överlevt och förändrats i takt med tiden.

Bildkälla: Wikimedia